Trötthet

Ja, detta antydde jag i förra inlägget, att jag är SÅ trött!

De som följt mej i någon av mina andra bloggar, JAGochVitt eller JAGochAIH, vet att jag i april avslutade nästan två år av sjukskrivningar och jag gick upp i min vanliga arbetstid, 75%. Under drygt 20 år har jag arbetat deltid. Ett val jag gjorde tidigt eftersom jag förutom att arbeta också vill och behöver tid att göra annat och tid för återhämtning.

Nu arbetar jag nästan heltid och är helt överrumplad över hur mycket kraft det tar. 
Tidigare hade jag möjlighet att varva ner någon timme innan vardagen behövde få sitt. En viktig timme, vilket jag insåg redan då. Att bara vara...
Nu kommer jag hem när det är sen kväll och utan andhämtning behöver jag ställa mej vid spisen för att laga middag. 
Säkert delar jag det med tusentals människor runt om i världen, men för mej är det oerhört tröttande.

Nu går jag (återigen) på en trötthetsutredning på vårdcentralen och ännu så länge visar proverna på att orsaken inte finns där. 
Mina AIH-vänner beskriver dock samma trötthet och det pågår en trötthetsstudie hos leversjuka på Sahlgrenska.
Dessutom funderar jag på om jag är drabbad av ME.

Jag tog upp frågan redan under min sjukskrivning, då när jag var så galet trött trots att mina levervärden sjunkit och min kortisondos var (och fortfarande är) låg. Jag behandlades med mindfullnesskurser och stresskurser eftersom teorin var att jag var stressad och ledsen över att jag drabbats av en kronisk sjukdom. Jag fick diagnosen utmattningssyndrom och kände på varenda kurs att jag inte var i närheten av vad de andra deltagarna var. 
Självklart var jag ledsen och de galna biverkningarna jag hade på höga doser kortison önskar jag ingen. 
Stressad ja, av att inte kunna prestera som förut och att vara så trött.
Oro för att AIH:n ska blomma upp igen kämpade jag verkligen med då och de verktyg jag fick under KBT- behandling har hjälpt och jag tänker sällan på det nu. 

Trött är jag dock fortfarande. 
Galet trött.
Inte så att jag sover.
Det blir inte bättre.
Jag sover mina 7-8 timmar/natt.

Trött för att livet är oroligt nu?
Ja, kanske.
Men livet har sedan jag var tonåring periodvis varit oerhört påfrestande och jag minns inte denna utmattning.

Är summan av allt övermäktigt nu?

Återkommer i frågan om/när jag blir klokare.


Lena