Igen!

Jaha, så är jag här igen. De andra bloggarna (JAGochVITT, JAGochAIH, JAGochINREDNING) kommer jag inte riktigt åt och kanske är det också så att jag inte längre vet hur man gör. Jag får prova mej fram.
Namnet på den här bloggen fick jag leta länge efter, mina alternativ var upptagna, men JAGochSVART hänger väl ihop med de andra, även om det inte är något önskenamn. Men något ska den väl heta?!
En ska inte tolka det som om jag ÄR svart, det svarta kommer igen i min inredning och i mina kläder.

På något vis behöver jag ta vid där jag slutade sist.
I den där antydan om att något nytt var på gång.

Det nya är där jag är nu och sedan den 6 juli 2015.
I en lägenhet ensam.
Och jag har valt det själv.

Fast jag har inte valt eller tänkt mej scenariot som utspelar sig nu.

Att mitt barn inte vill bo med mej.
Att jag skulle vara SÅ trött av att jobba heltid.
Att jag skulle känna mej så ensam.

Att jag också skulle känna att beslutet jag tog i våras är så helt rätt.
Trots alla trista tankar och konsekvenser.

Barnet, hon som ganska snart är myndig:
Hon var inte helt chockad av beslutet om separationen, däremot var hon helt emot området jag köpte lägenheten i. Närförort utan glans. Hennes besked innan flytt var att hon nog aldrig skulle bo med mej...men när jag väl var installerad valde hon nytt. Två veckor här, två veckor där, med möjlighet att tumma lite grann på exakt när flytt emellan skulle ske. Helt ok. Vi inredde hennes rum, köpte möbler, fixade ihop. Det var sommar, det var festivaler, det var kompisar. Och sedan blev det skola. Och ganska snart besked att hon inte orkar flytta emellan utan vill bo där på heltid. Ok det med, även om det var en stor sorg att inte längre på något vis få dela vardag. Det ÄR en stor sorg, särskilt som jag ser att där fixas en massa som aldrig fixats förut- det jag saknade då. Det finns nu.
Och att barnet inte står ut med eller förstår att (hennes ord:), det är en ledsen aura runt mej. Nu. Hur kan det vara annat?
Hon tänker att det räcker om vi ses en gång varannan vecka.
Hur ska det kunna räcka?
När jag kunde stå ut utan henne de veckor hon bodde där eftersom jag visste att hon snart ska bo här.

Jag behöver tid att läka sorgen efter en vardag med henne.
Nu är det ett öppet sår.

Du får skylla dej själv, Lena!

Den tanken bränner i mej.

Nu säger jag hejdå för denna gång och återkommer med tankar kring trötthet och ensamhet en annan gång.

Lena