Ensamhet

Ensam.

Vilket sorgligt ord.
För det är så vi tänker, eller hur?

Jag har valt ensamhet, helt själv.

Och jag är nog i grunden en ensamhetsmänniska. Jag trivs med mej själv och det är lättare att vara ensam när man är det, lättare än att vara två och ändå känna sig ensam.

Fast det där praktiska i att vara två saknar jag och jobbar med att hitta lösningar på. En del kommer jag vara tvungen att sköta själv, annat kan jag ta hjälp med.

Jag tänker på såna vardagliga saker som att prata.
Att ha någon att dela inköp med.
Att ta viktiga beslut tillsammans med.
Att vakna med.
Att höra ljuden ifrån.
Att planera med.
Att möta någon som tänker annorlunda.

Jag har också förvånats över hur enkelt en del saker kändes.
Om jag ska bjuda på middag hemma behöver jag planera inköp flera dagar i förväg och handla i omgångar. Jag har ju inget körkort utan behöver förlita mej på mina egna ben och armar. Det har gått bra.
Ja, det tar någon timme att komma till de större varuhusen, men det går bra att ta taxi därifrån om en handlat tungt.
Nu har jag storhandlat på nätet för första gången, skönt att slippa bära balen med toapapper själv.
Bloggande kan vara substitut för det där att prata, lite ensidigt kanske.
Mamma och till viss del syster plågar jag konstant med prat, vänner kan få en liten dusch då.
Ljuden får jag från radio och tv.
Nej, det är inget sorgligt med det.
Beslut fattas av mej och det är något kittlande i det.
Att möta andra, som ger mej motstånd i tanken, får jag ordna själv nu. Det går också, även om jag kanske önskar mer aktivitet från mej själv där. Gillar som sagt ensamhet, men behöver naturligtvis andra också.

Ja, hjälp vad tankarna snurrar!


Lena