Mitt i prick

Ace of Bace hit The sign som i Lisa Nilssons version blev När kärleken tar slut...
Oj, så mina tårar flödade.

Lyssna här 


Lena

Surdegar

I helgen som nyss passerat har jag tagit hand om såna där surdegar som ligger och jäser.
Och gnager för att de inte blir gjorda.

Jag har tecknat mej för ett kontrakt på Puls&Träning.
Jag har lämnat jox vid återvinningen.
Jag har gjort en budget.

Träning.
I mitt område öppnar ett nytt P&T om en vecka och länge har de annonserat om ett fantastiskt erbjudande som faktiskt inte går att motstå.
Nu kan jag gå dit och åtminstone springa på bandet en par gånger i veckan.
Kanske anmäler jag mej till en yogaklass. Eller Zumba som verkar riktigt roligt.
Jag får se hur det blir.
Sedan en tid har vi stegtävling via Motionsplatsen och blir alltid lite extra taggad när det ska tävlas och flera gånger har jag gett mej ut på riktiga kraftgångar- de ger många stegpoäng.
I fredags hoppade jag av pendeln vid t-centralen och gick lite kringekrångligt till Hornstull där jag mötte syster.
I lördags gick jag till systemet, och hem igen- en flaska vin är jag värd allt gående!

Återvinna.
Jag är ganska flitig att gå till återvinningen, men nu hade jag ställt ner en tung kasse i källarförrådet.
Och försökt glömma att den stod där.
Idag tog jag tag i den surdegen.

Budget.
Ännu så länge har det varit lite svårt att få överblick var pengarna tar vägen. Fortfarande köper jag sådant som gör ett hem.
Nu har jag tittat tillbaka på hur mycket och vad jag köpt och känner mej trygg med att jag har råd att vara sjuk ibland OCH ändå kunna spara. Semesterspar ska få ett eget konto.

Nog om surdegar- jag har några till!

Lena

Ensamhet

Ensam.

Vilket sorgligt ord.
För det är så vi tänker, eller hur?

Jag har valt ensamhet, helt själv.

Och jag är nog i grunden en ensamhetsmänniska. Jag trivs med mej själv och det är lättare att vara ensam när man är det, lättare än att vara två och ändå känna sig ensam.

Fast det där praktiska i att vara två saknar jag och jobbar med att hitta lösningar på. En del kommer jag vara tvungen att sköta själv, annat kan jag ta hjälp med.

Jag tänker på såna vardagliga saker som att prata.
Att ha någon att dela inköp med.
Att ta viktiga beslut tillsammans med.
Att vakna med.
Att höra ljuden ifrån.
Att planera med.
Att möta någon som tänker annorlunda.

Jag har också förvånats över hur enkelt en del saker kändes.
Om jag ska bjuda på middag hemma behöver jag planera inköp flera dagar i förväg och handla i omgångar. Jag har ju inget körkort utan behöver förlita mej på mina egna ben och armar. Det har gått bra.
Ja, det tar någon timme att komma till de större varuhusen, men det går bra att ta taxi därifrån om en handlat tungt.
Nu har jag storhandlat på nätet för första gången, skönt att slippa bära balen med toapapper själv.
Bloggande kan vara substitut för det där att prata, lite ensidigt kanske.
Mamma och till viss del syster plågar jag konstant med prat, vänner kan få en liten dusch då.
Ljuden får jag från radio och tv.
Nej, det är inget sorgligt med det.
Beslut fattas av mej och det är något kittlande i det.
Att möta andra, som ger mej motstånd i tanken, får jag ordna själv nu. Det går också, även om jag kanske önskar mer aktivitet från mej själv där. Gillar som sagt ensamhet, men behöver naturligtvis andra också.

Ja, hjälp vad tankarna snurrar!


Lena

Trötthet

Ja, detta antydde jag i förra inlägget, att jag är SÅ trött!

De som följt mej i någon av mina andra bloggar, JAGochVitt eller JAGochAIH, vet att jag i april avslutade nästan två år av sjukskrivningar och jag gick upp i min vanliga arbetstid, 75%. Under drygt 20 år har jag arbetat deltid. Ett val jag gjorde tidigt eftersom jag förutom att arbeta också vill och behöver tid att göra annat och tid för återhämtning.

Nu arbetar jag nästan heltid och är helt överrumplad över hur mycket kraft det tar. 
Tidigare hade jag möjlighet att varva ner någon timme innan vardagen behövde få sitt. En viktig timme, vilket jag insåg redan då. Att bara vara...
Nu kommer jag hem när det är sen kväll och utan andhämtning behöver jag ställa mej vid spisen för att laga middag. 
Säkert delar jag det med tusentals människor runt om i världen, men för mej är det oerhört tröttande.

Nu går jag (återigen) på en trötthetsutredning på vårdcentralen och ännu så länge visar proverna på att orsaken inte finns där. 
Mina AIH-vänner beskriver dock samma trötthet och det pågår en trötthetsstudie hos leversjuka på Sahlgrenska.
Dessutom funderar jag på om jag är drabbad av ME.

Jag tog upp frågan redan under min sjukskrivning, då när jag var så galet trött trots att mina levervärden sjunkit och min kortisondos var (och fortfarande är) låg. Jag behandlades med mindfullnesskurser och stresskurser eftersom teorin var att jag var stressad och ledsen över att jag drabbats av en kronisk sjukdom. Jag fick diagnosen utmattningssyndrom och kände på varenda kurs att jag inte var i närheten av vad de andra deltagarna var. 
Självklart var jag ledsen och de galna biverkningarna jag hade på höga doser kortison önskar jag ingen. 
Stressad ja, av att inte kunna prestera som förut och att vara så trött.
Oro för att AIH:n ska blomma upp igen kämpade jag verkligen med då och de verktyg jag fick under KBT- behandling har hjälpt och jag tänker sällan på det nu. 

Trött är jag dock fortfarande. 
Galet trött.
Inte så att jag sover.
Det blir inte bättre.
Jag sover mina 7-8 timmar/natt.

Trött för att livet är oroligt nu?
Ja, kanske.
Men livet har sedan jag var tonåring periodvis varit oerhört påfrestande och jag minns inte denna utmattning.

Är summan av allt övermäktigt nu?

Återkommer i frågan om/när jag blir klokare.


Lena

Igen!

Jaha, så är jag här igen. De andra bloggarna (JAGochVITT, JAGochAIH, JAGochINREDNING) kommer jag inte riktigt åt och kanske är det också så att jag inte längre vet hur man gör. Jag får prova mej fram.
Namnet på den här bloggen fick jag leta länge efter, mina alternativ var upptagna, men JAGochSVART hänger väl ihop med de andra, även om det inte är något önskenamn. Men något ska den väl heta?!
En ska inte tolka det som om jag ÄR svart, det svarta kommer igen i min inredning och i mina kläder.

På något vis behöver jag ta vid där jag slutade sist.
I den där antydan om att något nytt var på gång.

Det nya är där jag är nu och sedan den 6 juli 2015.
I en lägenhet ensam.
Och jag har valt det själv.

Fast jag har inte valt eller tänkt mej scenariot som utspelar sig nu.

Att mitt barn inte vill bo med mej.
Att jag skulle vara SÅ trött av att jobba heltid.
Att jag skulle känna mej så ensam.

Att jag också skulle känna att beslutet jag tog i våras är så helt rätt.
Trots alla trista tankar och konsekvenser.

Barnet, hon som ganska snart är myndig:
Hon var inte helt chockad av beslutet om separationen, däremot var hon helt emot området jag köpte lägenheten i. Närförort utan glans. Hennes besked innan flytt var att hon nog aldrig skulle bo med mej...men när jag väl var installerad valde hon nytt. Två veckor här, två veckor där, med möjlighet att tumma lite grann på exakt när flytt emellan skulle ske. Helt ok. Vi inredde hennes rum, köpte möbler, fixade ihop. Det var sommar, det var festivaler, det var kompisar. Och sedan blev det skola. Och ganska snart besked att hon inte orkar flytta emellan utan vill bo där på heltid. Ok det med, även om det var en stor sorg att inte längre på något vis få dela vardag. Det ÄR en stor sorg, särskilt som jag ser att där fixas en massa som aldrig fixats förut- det jag saknade då. Det finns nu.
Och att barnet inte står ut med eller förstår att (hennes ord:), det är en ledsen aura runt mej. Nu. Hur kan det vara annat?
Hon tänker att det räcker om vi ses en gång varannan vecka.
Hur ska det kunna räcka?
När jag kunde stå ut utan henne de veckor hon bodde där eftersom jag visste att hon snart ska bo här.

Jag behöver tid att läka sorgen efter en vardag med henne.
Nu är det ett öppet sår.

Du får skylla dej själv, Lena!

Den tanken bränner i mej.

Nu säger jag hejdå för denna gång och återkommer med tankar kring trötthet och ensamhet en annan gång.

Lena